MIONSMAMMA

Igår, nån gång under eftermiddagen/kvällen tyckte jag att Mion blev mycket sämre. Han var otröstligt ledsen, verkade ha ont och började kännas varm. När han gråtit Non-Stop i över en timme kände jag att det var dax att åka till akuten. Tobbe var på gymet och hörde inte mobilen, men som tur var hade Sebbe tid att skjutsa in oss. Tack Sebbe! I väntrummet satt vi i över 2 timmar, vilket inte var så jättelustigt. Men jag tycker inte att tiden går så hemskt långsamt när man är på sjukhus. Personligen blir jag ganska lugn a att vara "på plats", man vet att hjälpen finns precis där om det helt plötsligt skulle krisa totalt. Jag är nog en av ytterst få människor som verkligen tycker om sjukhus!

Nåväl, när vi väl fick träffa doktorn kunde det, som jag börjat misstänka, konstateras att Mion hade öroninflammation. Igen! Han fick en antibiotika-dos där direkt på plats och vi var iväg nu på morgonen för att hämta ut den resterande kuren på apoteket. Passade på att avboka tiden vi hade där i luckan också. Och maken till snäsig kassa-tant få man nog leta efter! Hon blev skitgrinig för att vi inet avbokade 4 timmar i förväg, som man SKA göra! Det kunde väl för fan inte jag veta.... Och det var väl inte så lätt menade jag... det var ju sent igår kväll vi kom hem från akuten och tiden på Vårdcentralen var ju nu på morgonen. Hon menade då på att: "det finns ju telefonsvarare". Då menar kärring-stycket att jag ska gå upp halvvägs mitt i natten för å ringa å prata in på deras telefonsvarare...... "Jaja", sa jag, men menade egentligen: Det kan du glömma!

Nu vaknade den lilla sjuklingen. Dax att fixa lite lunch! Tjing Tjing (och Puss på dej Älskling! Jag vet att du läser!)


Alltid ett leende på läpparna, hur sjuk man än må vara!